Detta projekt studerar spridningen av en central universitetsinstitution, doktorsgraden, och hur denna process har samspelat med den politiska utformningen av det svenska högskolesystemet. Utifrån ett idéhistoriskt perspektiv utforskas hur en mängd professionsutbildningsanstalter genom utdragna processer kämpade för en egen disputationsrätt, vilken kunde ge status och resurser genom erkännandet av den vetenskapliga förmågan. Denna avgränsade tematik utgör ett prisma, genom vilket större skeenden speglas, som det högre utbildningssystemets expansion och omvandling. Den primära undersökningsperioden löper från 1870, då filosofie doktorsgraden infördes, till 1969, då en mängd doktorsgrader ersattes av en uniform doktorsexamen. Under dessa 100 år blev ingenjörer, veterinärer, agronomer, ekonomer, tandläkare, jägmästare och farmaceuter sanktionerade som vetenskapliga forskare. Doktorsgraden fick återverkningar på aktiviteterna inom de läroanstalter som fick tillgång till den, samtidigt som allt nytt innehåll omsider kom att få återverkningar på doktorsinstitutionen och de äldre universiteten. Till slut blev forskarutbildningen – i bestämd form singularis – benämningen på en samling inbördes disparata verksamheter som blev föremål för uniforma regleringar. Projektet ger ett korrektiv till en helt universitetscentrerad historieskrivning om den högre utbildningen och nya perspektiv på en institution som är central för det moderna samhällets professionella kunskapsförsörjning.