Intresset för prepping – en initierad form av hem- och krisberedskap – har nått nya höjder i Sverige och andra västländer de senaste åren, inte minst i spåren av covid-19-pandemin och Rysslands invasion av Ukraina. Som ett kulturellt utryck befinner sig prepping i skärningspunkten mellan subkultur, hobby och civilförsvar, där fokus allt som oftast vilar på materiella förberedelser och träningen av färdigheter som kan vara till hjälp under kort- eller långvariga samhällsstörningar – eller kanske till och med total kollaps.

Framväxten av prepperkultur sammanfaller med utbredningen av senmoderna samhällshot, såsom klimatförändringar och terrorism, såväl som en ökad betoning av individuellt ansvar inom beredskapspolitiken. Kontroll och oberoende – från infrastruktur, marknader och andra – framhålls som kärnvärden inom prepping. Samtidigt upprepar ofta de som preppar att "ensam är inte stark” och att former av kollektiv organisation är en nödvändighet. Projektet syftar till att undersöka denna typ av mer eller mindre formaliserade gemenskaper. Etnografiska metoder som deltagandeobservation och intervjuer kommer att användas för att utforska delande av erfarenhet, materiel, information och ansvar – parallellt med delandet av förhoppningar, rädslor och framtidsföreställningar. Vilka saker är möjliga att dela med en framtida katastrof i åtanke och vilka spänningar uppstår mellan individ, grupp och samhälle?