År 192 f.v.t började en oxe plötsligt att tala. Roma, cave tibi sade den, Rom var på din vakt. Oxens ord betraktades som en profetia och det beslöts att den skulle bli väl omhändertagen och rikligt utfodrad. Det här är inte på något vis en unik händelse i Roms historia; talande boskap brukade få lov att beta på allmän mark och den romerska världen tycks fylld av besjälade växter, föremål med förmåga att förutspå framtiden och djur som ingrep i det dagliga politiska livet. Men trots att omen och järtecken otvetydigt var en del av den romerska kulturen är de ofta avfärdade som politisk propaganda och som irrationella fenomen i förhållande till ”riktig” historieskrivning. Men vad skulle hända om vi antog att romarna faktiskt ansåg att djur kunde tala eller att skulpturer kunde röra sig, gråta och svettas? Hur skulle det påverka vår förståelse av berättelsen om den talande oxen ovan? Projektet ”Den besjälade naturen” kombinerar posthumana perspektiv med noggranna studier av de bevarade antika källorna med det övergripande syftet att öka vår kunskap om naturens agens i antikens Rom. Ytterst handlar det om att närma sig romersk religion från ett nytt håll. Genom att undersöka hur människor reagerade på omen och järtecken kan vi skymta de bakomliggande trosföreställningar som dessa reaktioner förutsatte eller föranledde.