Under 1500-talet genomgick kyrkosången i Sverige genomgripande förändringar. Sång på svenska, finska och tyska infördes, melodier och texter förändrades, eller bytte funktion och innebörd. Trots detta kunde både ledande kyrkliga och kungliga aktörer samt individer i bredare samhällslager ofta framhärda att man fortsatt att sjunga "såsom alltid varit sed i riket". Detta forskningsprojekt syftar till att från ett rikt, nyligen systematiserat och digitaliserat källmaterial analysera hur sången faktiskt bör ha klingat under denna omvälvande period. Analysen utgår från det för första gången samlade och digitaliserade reformationsmaterialet SweLiMuS (Swedish Liturgical Music Sources).
Med hjälp av begreppet "ljudande kontinuitet" kan melodier och klanger utskiljas från de centrala förändringar i kyrklig lära, organisation och teologisk innebörd som det klingande tycks ha vägts emot och delvis möjliggjort. Teorin om ljudande kontinuitet bygger på systematiska studier av traditionsuppfattningar (framförallt hos Edward Shils och James Alexander). Här skiljs "kärna" och "kanon" ut från "kontinuitet" som olika element i de 1500-talsuppfattningar om kontinuitet i kyrkosången som studeras. Medan tidigare forskning främst belyst det som här betraktas som "kärna" (lärosatser, sakramentsuppfattning) och "kanon" (kyrkoordningar, gudstjänstordningar) så kan "kontinuitet" studeras i form av den musikaliska tradition som föreligger i 1500-talets musikhandskrifter.