Det nyöppnade Sveriges museum om Förintelsen har ett statligt uppdrag att vara av relevans för hela landet. En vanlig fråga från allmänheten är varför Sverige, ett då neutralt land utan förintelseläger, ska ha ett Förintelsemuseum? Projektet svarar upp mot denna fråga genom att kartlägga och undersöka svenska mottagningsläger dit överlevande från nazistiska koncentrationsläger kom 1945. En del stannade och blev medborgare. Andra, för tärda för att överleva, vilar på kyrkogårdar runt om i landet. Många valde att lämna Sverige, eller tvingades till det. Deras närvaro har lämnat både materiella och immateriella spår. Platserna för de hundratals mottagning lägren kan förstås som ”icke-dödsplatser” med koppling till Förintelsen. Vad, och vems berättelser dröjer sig kvar? På vilka sätt? Projektet syftar till att 1) kartlägga och fördjupa kunskapen om mottagningslägren genom att utforskar lägrens spår i landskapet, deras historiografi och samtida minnespraktiker 2) att bidra med forskningsbaserad kunskap och stöd i att utöka SHM:s samlingar, samt (3) sprida resultaten till allmänheten i form av en digital karta, popup-utställningar och akademiskt genom open-access-artiklar som bidrar till internationell kunskap om mottagningspraktiker, sortering, sociala relationer, samt överlevandes förflyttningar och rörelser i och mellan länder. Projektet problematiserar gränser mellan judiska/icke-judiska överlevande, nyanlända/lokalsamhälle, män/kvinnor, samt vuxna/barn