Reine Rydén, institutionen för ekonomisk historia, Göteborgs universitet

Livsmedelskvalitet, miljö och djuretik har blivit allt viktigare för konsumenterna. Därför har marknaden för ekologiska livsmedel vuxit kraftigt, både räknat i volym och antal produkter. Småskaligt och närproducerat har också blivit positivt värdeladdade ord. En utgångspunkt för projektet var att dessa tendenser kan gynna ekologiska odlare och småbrukare inte bara på marknaden utan även på den politiska arenan. Det svenska jordbrukspolitiska systemet domineras emellertid sedan länge av en stor bondeorganisation, LRF, som ofta förknippas med storskaligt konventionellt jordbruk.

Projektets syfte var att i ett komparativt nordiskt perspektiv klarlägga hur de senaste årtiondenas förändrade politiska strukturer, EU-medlemskap, miljödebatt och förändringar i efterfrågan påverkat de alternativa jordbrukarorganisationernas möjligheter att utöva inflytande. Fokus låg på de svenska organisationerna för småbrukare och ekobönder: Familjejordbrukarnas Riksförbund, Förbundet Sveriges Småbrukare och Ekologiska Lantbrukarna. Empiriskt undersöktes hur organisationerna försökt påverka statsmakterna och vilket faktiskt inflytande de kunnat utöva, vilka möjligheter de haft att påverka på EU-nivån samt hur de agerat inom de europeiska samarbetsorganisationerna.

Den teoretiska ramen utgjordes av diskussionen om policynätverk. Inom en samhällssektor växer beslut fram genom ett samspel mellan specialiserade politiker, statstjänstemän och organisationsföreträdare. De aktörer som ingår i detta nätverk innehar specialkunskaper och utvecklar sinsemellan ett invecklat fackspråk. Ett grundläggande antagande var att aktörerna i ett etablerat nätverk har en stark tendens att exkludera utomstående, men att nya aktörer har en chans att delta i spelet om de har nya resurser att tillföra.

Undersökningen visade att de tre organisationerna har använt helt olika strategier för att försöka påverka politiken. Familjejordbrukarnas Riksförbund har hållit en ganska låg profil. Man har varit mycket kritisk till LRF, men har ändå försökt upprätthålla vissa förbindelser. Gentemot politiker och myndigheter har man agerat på traditionellt sätt med skrivelser och remissvar. Förbundets inflytande kan betecknas som försumbart.

Förbundet Sveriges Småbrukare har däremot tillämpat en konfrontationsstrategi. LRF, regeringen, Jordbruksverket och EU - alla kritiseras skoningslöst. På det sättet har man vunnit sympatier och medlemmar. Även politikerna gav Småbrukarna en hel del uppmärksamhet när organisationen framträdde på 1980-talet, men efter en tid slutade de lyssna. Båda småbrukarförbunden har framstått som missnöjesorganisationer utan konstruktiva förslag.

Den mest framgångsrika av de tre organisationerna är Ekologiska Lantbrukarna. Dess representanter har agerat mycket målmedvetet, formulerat konkreta delmål och arbetat för att realisera dem. Regeringen och myndigheterna har erbjudit dem plats i kommittéer och utredningar. Först fick de inflytande i mindre frågor av specifikt intresse för ekobönder, sedan även när det gällde jordbrukspolitikens stora drag. Därmed har organisationen uppnått ett avsevärt inflytande. Det kan förklaras med dess tillgång till resurser av värde för policynätverket, det vill säga specialistkompetens inom ett område som alla andra aktörer uppfattade ha framtiden för sig.

Slutligen undersöktes de olika organisationernas agerande efter Sveriges anslutning till EU. Ekologiska Lantbrukarna engagerade sig genast i den ekologiska världsorganisationen IFOAM:s EU-grupp. Familjejordbrukarnas Riksförbund och Förbundet Sveriges Småbrukare höll sig däremot till den nationella arenan och valde att inte gå med i den europeiska småbondeorganisationen CPE. På EU-nivån har emellertid CPE, i likhet med IFOAM, relativt goda möjligheter att göra sig hörda. I den empiriska undersökningen granskades framväxten av tre olika EU-beslut på jordbruksområdet. Det visade sig att åtminstone kommissionen tar hänsyn till synpunkter från CPE och IFOAM. De slutgiltiga besluten fattas dock genom förhandlingar i ministerrådet, där nationella intressen väger tungt. För organisationerna är det därför minst lika viktigt att upprätthålla goda kontakter med nationella myndigheter och regeringsföreträdare som med de europeiska samarbetsorganisationerna.

Publikationslista

”Smallholders, organic farmers, and agricultural policy: The case of Sweden compared with Denmark and Norway, from the 1970s to 2003” (under utgivning i Scandinavian Journal of History).
Marknaden, miljön och politiken: Småbrukarnas och ekoböndernas förutsättningar och strategier 1967–2003, Opuscula Historica Upsaliensia 33, Uppsala 2005.
”Ekologiska Lantbrukarna och jordbrukspolitiken 1985–2005. En vandring med flumstämpel som vunnit politisk respekt”, Ekologiskt Lantbruk 2005:4.
”Förhållandet till kooperationen – en nyckelfaktor för gamla och nya intresseorganisationer”, i: Reine Rydén (red.), Jordbrukarnas kooperativa föreningar och intresseorganisationer i ett historiskt perspektiv, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden nr 32, Stockholm 2004.
”Ekologiska Lantbrukarna och politiken”, postersammanfattning i: Ekologiskt lantbruk Ultuna 18–19 november 2003, Centrum för uthålligt lantbruk, SLU.
Medvindens tid: Ekologiska Lantbrukarna och jordbrukspolitiken 1985–2000, Uppsala 2003. Centrum för uthålligt lantbruk, SLU, rapportserien Ekologiskt lantbruk nr 36. (Finns även som pdf-fil på http://www.cul.slu.se/information/publik/ekolantbruk36.pdf)
”Marknad, miljö och nätverk: Småbrukare och ekobönder i Danmark, Norge och Sverige”, Landbruksøkonomisk Forum 2003:2.
”Ekologinis zemes ukis svedijoje – sekmes istorija”, Ekoukis: mokslas, gamyba, rinka 2002:2 (Litauens lantbruksuniversitet). Engelsk originaltitel: ”Organic Farming in Sweden: A Success Story So Far”.
”Det ekologiska jordbrukets tillväxt i Sverige – en obruten framgångssaga?”, Forskningsnytt om økologisk landbruk i Norden 2002:5. (Finns även som pdf-fil på http://www.cul.slu.se/information/publik/fnytt2002/fnytt502.pdf)