I forskningsprojektet har skilda aspekter på den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen i västra Jämtland under en mycket dynamisk period analyserats. Genom undersökningen löper ambitionen att ständigt relatera det enskilda till det allmänna, på den empiriska analysnivån det lokala till det nationella och internationella. 

Studien består av två delar. I den första har den samtida synen på industrialiseringsprocessen analyserats. I vilka sammanhang explicerades de aktuella föreställningarna om samhällets hetsigt rastlösa utveckling å ena sidan och Jämtlands funktion i sammanhanget å den andra? I denna del av undersökningen har för historiker tämligen okonventionella källgrupper utnyttjats, t.ex. fiktionslitteratur och postbefordrade vykort från undersökningsområdet.

I studiens andra empiriska del har utvecklingen i tre jämtländska kommuner valts ut för analys: Mörsil, Undersåker och Åre. De förenas av att de genomkorsas av järnvägen, som satte området i direkt förbindelse med nationens kraftcentra. Mot den bakgrunden har det tett sig naturligt att låta undersökningsperioden inledas med 1882, det år då mellanriksbanan invigdes. Det ter sig likaså naturligt att låta den avslutas med det tjugonde århundradets första decennium. Vid denna tid hade regionens funktion i det svenska industrisamhället inte bara befästs. Några år in på det nya seklet hade den därtill utökats, tillfredsställande åter nya behov som sprungit upp ur industrisamhällets fortsatta utveckling.

I teoretiskt avseende har fyra argumentationslinjer härletts ur den övergripande tolkningsramen, som avser det industrikapitalistiska samhällets utveckling. För det första har jag valt att ta fasta på modernitetsbegreppet så som Anthony Giddens har diskuterat det. Till detta har jag för det andra fört Lars Magnussons och Klas Nybergs resonemang om förändrade konsumtionsmönster, intimt förbundna med industrisamhällets genombrott och modernitetens implementering. Därigenom har en analys av den undersökta regionen ur ett produktions- och konsumtionsperspektiv gjorts möjlig. För det tredje har jag valt att till den nämnda trojkans tankegångar foga Hans Magnus Enzensbergers och József Böröczs respektive konceptioner rörande ”turism”, i deras ögon en för tiden typisk form av konsumtion. Till sist och för det fjärde har jag knutit an till John Urrys konsumtionssociologiska resonemang rörande turismen, vilket bl.a. inbegriper tankar om statushierarkier som med början i 1800-talet upprättades mellan olika destinationer i turismens barndom.

 

Syftet med järnvägen var att med dess hjälp väcka Jämtlands ”slumrande millioner” till liv. Det var då främst skogen och dess produkter som skulle förädlas, inom eller utanför landets gräns. Industrialiseringens välsignelser, tänkte man, skulle förkovra också denna del av nationen. Dock; drömmarna om en industriell expansion i västra Jämtland kom tidigt på skam – merparten av timret antingen flottades på Indalsälven till Västernorrlands kustnära industrier eller fraktades med den nya järnbanan till Atlantens isfria hamnar i väster. Det blev därför inte exploateringen av regionens materiella resurser, som skulle få den största betydelsen för det svenska industrisamhället. Det var tvärtom regionens immateriella resurser, som kring sekelskiftet 1900 kom att göra Västjämtland till en omistlig del av Sverige: det var med frånvaron av fabriksskorstenar som området gavs sin naturliga plats. Resultatet kan vid en första anblick tyckas motsägelsefullt. Men paradoxen är skenbar; genom att sätta in iakttagelsen i den övergripande samhälleliga kontexten har den både kunnat förstås och förklaras.

I samtidens förståelse av industrialiseringen artikulerades parallellt med ibland storvulna utopier och drömmar om materiella framsteg allt oftare föreställningar av motsatt karaktär: den snabba ekonomiska utvecklingen hotade människans yttre och inre miljöer. En kategori som ansågs vara i särskilt stort behov av de immateriella tillgångar i form av Västjämtlands fjällnära luft och fria horisonter utgjordes av dem som drabbats av ”sekelslutets sjukdom”, neurasteni. En annan var de lungsiktiga, offer för tidens farsot. 

Jämtlands betydelse ur ett nationellt perspektiv kring sekelskiftet 1900 var emellertid mer än så. Det fanns vid denna tid också ett växande behov av att precisera innebörden av att vara en sann svensk, en egenskap som med början i 1880-talet var föremål för intensiv omförhandling, bl.a. uttryckt i en diskursiv kamp om både nation och svenskhet. Till detta sammanhang hör också den år 1885 bildade Svenska Turistföreningen, vars pedagogiska mission var att lära svensken känna sitt land. Men landet var också avsett för utländska marknader – främlingen skulle med sitt guld lockas till våra egna landamären. 

 

I undersökningen träder stationssamhällena Mörsil och Åre fram som två näst intill idealtypiska representanter för hur västra Jämtland kunde bidra till det industrikapitalistiska svenska samhällets formering under slutet av 1800-talet och 1900-talets början. 

Byarna kring järnvägsstationen i Mörsil utvecklades till ett ”sanatoriesamhälle” med en egen hälsovårdsstadga, en särpräglad arkitektur genom de nio privata sanatorier, som där anlades, och så förstås alla lungsiktiga patienter, vars blotta närvaro präglade byarna. Orten medikaliserades och blev synonym med luftburen hälsa.

Längre västerut, i Ånn, togs klena folkskolebarn emot sedan ”Stockholms Fjällkoloniförening” hade bildats 1899. Syftet var här inte endast att komma till rätta med barnens sjukdomar. Det gällde också att komma till rätta med samhällets ohälsa. Barnen skulle fostras till goda medborgare och lära sig vad nationen krävde av de sina. Som ett moment i denna fostran bör framhållas, att barnen också erhöll undervisning i de nya konsumtionsmönster som präglade sekelskiftets Sverige. Sålunda skulle barnen lära sig att också fritid kunde konsumeras till samhällets gagn. ”Turism” blev till ett ämne för de små att lära sig. 

Enafors och Storlien, de två sista stationssamhällena före norska gränsen, skiljer ut sig från de övriga kurorterna genom att de helt och hållet var produkter av järnvägen. Där fanns initialt inte något lokalsamhälle, som kunde ta emot luftgäster i väntan på att sanatorier, hotell eller pensionat skulle anläggas. På båda ställena var det samer och samisk kultur som fick tjänstgöra som undervisningsmateriel i samband med att s.k. ”lappmässor” arrangerades, gudstjänster ute i det fria, vilka utvecklade sig till storartade turistevenemang. Här skulle svensken söka sin identitet genom att lära känna dem som avvek från normen!

Den år 1910 invigda Bergbanan betydde inte bara, att Åre blev en attraktion rikare till konsumenternas – och producenternas – både glädje och gagn. Också Åredalens både funktion och identitet förändrades. Nu var det inte endast en orörd natur, som skulle locka till sig luftgäster och nyfikna turister. En maskin, en industriellt tillverkad produkt, hade vid undersökningsperiodens allra sista år trätt fram som en ny symbol för byarna i anslutning till Åre järnvägsstationen. Teknik och mekanik byggdes vid undersökningsperiodens slut sålunda in som något av en förutsättning för att konsumenterna fullt ut skulle kunna tillägna sig ortens tillgångar på snabbast och effektivast möjliga sätt. Bergbanan uttrycker således ett nytt förhållningssätt till exploateringen av ortens resurser – också den vilda naturen skulle tvingas till underkastelse! 

I Åre stationssamhälles utveckling alltifrån järnvägens invigning år 1882 till bergbanans första vinter år 1910 uttrycks en alltmera varierad exploatering av regionens tillgångar. Under järnvägsepokens allra första år dominerar de konsumenter som ville lära känna sitt land och dess alla märkvärdiga natur- och kulturmiljöer. Perioden därefter är det ortens värden ur medicinsk synpunkt som utgör grunden för de tillresta gästernas konsumtion. De båda första faserna vilar sålunda på av naturen själv skapade miljöer – det är den oskuldsfulla Jungfru Jämtland, som lockar. Den tredje och sista fasen kännetecknas av en strävan att med modern teknik kuva naturen och ställa henne i exploatörers och konsumenters omedelbara tjänst. Utvecklingen kan ses som ett uttryck för att de industrisamhällets negativa konsekvenser på människan och hennes både yttre och inre miljö, som under större delen av undersökningsperioden hade utgjort den huvudsakliga anledningen till vistelser i västra Jämtland, nu hade trängt in i också bastionen vid Skutans fot. Det nya samhällets krav på effektivitet och rationalitet hade därmed hunnit upp både de flyende och deras vistelseorter. Därigenom hade åter nya både konsumtions- och produktionsmönster etablerats och lagts till dem som ditintills hade dominerat när det gällde tillgodogörandet av regionens tillgångar. Men så var inte heller det svenska samhället av år 1882 detsamma som 1910 års.

 

Med forskningsprojektet har inte redovisats bara en analys av hur västra Jämtland tog emot den av järnvägen erbjudna moderniteten i form av . Dessutom, och som något av en minst sagt spännande biprodukt, har ett nytt forskningsfält öppnats: den svenska turismen och dess historia. 

 

Föreläsningar/seminarier om projektet har under projekttiden och där efter hållits vid Mittuniversitetet, Uppsala universitet, Linköpings universitet, Åbo Akademi, Turun yliopisto, NTNU i Trondheim. Projektet har presenterats vid historiekonferenser i Lund och Prag. Ett trettiotal föreläsningar/föredrag för allmänheten har hållits inom ramen för projektets verksamhet (bara under en treveckorsperiod i januari och februari 2009 har fyra föredrag hållits inom ramen för ”tredje uppgiften”). Dessutom har ett antal populärvetenskapliga artiklar publicerats i lokalpressen."