Förutsägelser kan anta en rad olika former och bära på varierande grader av anspråk. Å ena sidan finns renodlade prediktioner som präglas av både sanningsanspråk och förklaringsanspråk, där man anger vad som kommer att hända när och vad som orsakar händelsen. Å andra sidan finns förutsägelser som varken har anspråk på att det som förutsägs faktiskt kommer att hända eller anger vad som orsakar det. Slutligen finns förutsägelser som befinner sig i gränslandet mellan dessa ytterligheter. Då man inom seriös framtidsforskning menar att det är omöjligt att förutsäga med bestämdhet, ägnar man sig istället åt att utveckla en utökad förståelse för hur kausala krafter påverkar olika förlopp och processer och hur man kan influera dessa för att uppnå ett önskat utfall. Exempelvis talar man om ”backcasting” i stället för ”forecasting”: Man identifierar vad man vill uppnå och försöker därefter intervenera på ett sätt som kan leda till det önskvärda. I vissa fall handlar det om att förutsäga det faktiska eller det troliga och i andra fall det möjliga eller det önskvärda. Den samlade kunskap som finns inom framtidsforskningen har emellertid inte fått något större genomslag i arbetslivsforskningen, vilket har lett till att det råder en viss osäkerhet i användningen av olika begrepp för olika typer av förutsägelser. Regelrätta prediktioner är inte vanliga inom denna forskning och även när man talar om förutsägelser i en lösare mening utgör de en försvinnande liten del. Detta kan tyckas motstridigt eftersom det finns verk som sägs inrymma utsagor om framtiden, men det har visat sig att detta inte alltid överensstämmer med de betydligt modestare anspråk själva texten ger uttryck för. 

Inom framtidsforskningen har arbete inte någon framträdande roll. I den mån det behandlas rör det ofta hur olika förändringar i samhället, som till exempel tekniska och ekonomiska, får konsekvenser på arbetsmarknaden. De frågor som är tämligen vanliga inom arbetslivsforskning, exempelvis om arbetsvillkor, kvalifikation, makt och motstånd, kön, klass, etnicitet och relationen mellan arbete och familj, är påtagligt frånvarande. Arbetslivsforskare visar inget större intresse för framtiden och framtidsforskare visar inget större intresse för arbetslivet. En implicit och icke problematiserande hållning till framtiden är dock ofta närvarande i arbetslivsforskningen. Det är tämligen vanligt att man avslutar sin rapportering genom att peka på viktiga framtida forskningsområden och/eller diskutera resultatens implikationer i förhållande till en framtid.

Vi är alltjämt kritiska till prediktioner i den naiva positivistiska meningen och ser en fara i att dessa förs fram i det offentliga rummet som sanningar, men på samma gång är vi betydligt mer positiva till framtidsforskningen som sådan än innan projektet. Fokus ligger ju på något synnerligen viktigt – framtiden – och det många gånger mycket nyanserade och ödmjuka sätt man förhåller sig till denna ser vi som fruktbart. Även om framtiden inte går att förutsäga på något enkelt sätt är den för viktig för att överlämna till prognosmakare, trendspanare och naiva kalkyler. Vi vill peka på ett par av våra publikationer som särskilt viktiga för analyser av dessa frågor. Den första behandlar typer av förutsägelser, den andra under vilka förutsättningar vissa förutsägelser kan göras. Det finns åtskilliga propåer om hur framtidsstudier kan klassificeras, men de flesta faller i en av två kategorier: epistemologiska eller normativa. Vi föreslår en ontologiskt grundad typologi som ett komplement, eftersom såväl epistemologiska som normativa påståenden följer av ontologiska påståenden. Vår utgångspunkt är begreppet förutsägelse: en utsaga om framtida händelser eller tillstånd. Den klassificering vi lägger fram utgör således en typologi över förutsägelser. Grundvalen är två ontologiska dimensioner, sanningsanspråk respektive förklaringsanspråk. Vi tilldelar inte den första termen den pejorativa klang den ibland har, utan den betyder att författaren till en förutsägelse explicit hävdar att den kommer att slå in. Den andra termen innebär att författaren explicit indikerar mekanismer bakom de händelser eller tillstånd som förutsägs. Båda dimensionerna kan anta värdena ”ja” eller ”nej”. Detta leder fram till en egenskapsrymd som definierar fyra ontologiska typer av förutsägelser, varvid vi betraktar utfallen som idealtyper, som kan användas som måttstockar för skilda förutsägelser. För att förtydliga innehållet i respektive typ ges i artikeln ett exempel på varje. 1) En prediktion har både förklarings- och sanningsanspråk. Vårt exempel är Kahn och Wieners berömda “The Year 2000”. De gör prediktioner, om än försiktiga sådana, klassificerade som ”överraskningsfria”, ”mycket sannolika” och ”absolut sannolika”. De specificerar också mekanismer. 2) En prognos har inga sanningsanspråk men förklaringsanspråk. Vårt exempel är en annan berömd bok, Alvin Tofflers “The Third Wave”, med teman som ofta återkommer i senare framtidsstudier, såsom idén om den elektroniska stugan och fusionen mellan producenten och konsumenten till en prosumer. 3) Vanliga definitioner av science fiction har lett oss till att kalla förutsägelser som inte ställer upp sanningsanspråk men som indikerar mekanismer just science fiction. Vi tar Ayn Rands roman ”Atlas Shrugged” som exempel. De mekanismer som Rand diskuterar rör sig alla runt betydelsen av individuella genier som handlar enbart utifrån egoistiska motiv.  4) Utopier och dystopier bryr sig inte om sanning eller orsaker. De målar upp bilder av framtida samhällen – ofta som illustrationer av brister i det samhälle i vilket de skrivs. Vårt exempel här är Kurt Vonneguts dystopiska roman “Player Piano”. Vi befinner oss i ett samhälle i vilket teknologin har tagit över och mänskligt arbete inte längre är nödvändigt. En rebellgrupp inleder därför en kamp för att människor åter ska ta kontroll över maskinerna. Idag är förutsägelser ofta avsedda som verktyg för att skapa ett bättre samhälle, dvs den ontologiska dimensionen befinner sig i förgrunden. Vi tror att vår typologis relativa enkelhet har stort epistemiskt värde när det gäller att navigera i framtidsstudiernas svåra terräng (Bergman, Karlsson & Axelsson 2010).

I stora delar av samhällsvetenskapen hävdas att prediktioner inte är möjliga att göra på grund av att sociala sammanhang alltid utgörs av öppna system och förutsägelser förutsätter slutna sådana. I öppna system existerar inte invarianta regelbundenheter, vilket det däremot gör i slutna. De senare kräver att det varken sker några kvalitativa inre förändringar i systemet (intern slutenhet) eller några yttre förändringar som påverkar systemet (extern slutenhet). Mot den bakgrunden anges två skäl för att sociala system alltid är öppna. Det ena säger att människor har förmågan att lära, vilket motverkar den interna slutenheten; det andra att människor kan påverka sin omgivning, vilket omöjliggör extern slutenhet. Detta innebär att sociala system antingen är öppna eller slutna, det finns ingenting däremellan. Utifrån frågan om prediktioners potential i samhällsvetenskap är detta resonemang motsägelsefullt. Om argumentet är att sociala system alltid är öppna är det inte logiskt att samtidigt hävda att de kan vara delvis slutna. Vårt förslag för att reda ut denna förvirring ser ut så här: Eftersom det inte förekommer spontant slutna sociala system och socialt liv inte är möjligt om inga invarianta regelbundenheter existerar, blir möjligheterna att åtminstone delvis sluta sociala system avgörande för socialt liv. Enskilda individer och sociala grupper ägnar därför stor kreativitet och möda åt att försöka åtminstone partiellt sluta olika system. Det medför också att det sätt på vilket dessa system (delvis) sluts blir föremål för sociala motsättningar och kamp. Ett tydligt fält för detta är arbetslivet, då arbetsorganisationer är delvis öppna/delvis slutna system. Forskning måste därför komma bort från tanken att system endast kan vara öppna eller slutna. Istället vill vi införa följande begreppsliga principer: 1) I ett slutet system finns bara invarianta regelbundenheter till följd av både intern och extern slutenhet, vilket medför att det inte existerar några spontant slutna sociala system. 2) I ett öppet system finns inga invarianta regelbundenheter till följd av både intern och extern öppenhet. 3) I ett delvis öppet/delvis slutet system finns grader av regelbundenheter till följd av antingen intern eller extern slutenhet eller partiell slutenhet av någon av dem eller av båda Delvis öppna/delvis slutna system har en faktisk social existens och de är synnerligen intressanta för samhällsvetenskap, eftersom de är föremål för gruppers kreativitet och sociala motsättningar. Eftersom det förekommer vissa invarianta regelbundenheter i dessa system är det möjligt att göra någon form av prediktioner. Forskare kan också analysera på vilket sätt det sociala system de undersöker är delvis slutet eller delvis öppet, det vill säga hur robusta invarianta regelbundenheter det innehåller. Därmed kan de också bedöma i vilken mån prediktioner är möjliga och dess kvaliteter. Hittills har det visat sig att dessa förutsägelser huvudsakligen är villkorliga, kvalitativa, grova och befinner sig på en aggregerad nivå. – Men det är vackert så (Karlsson 2011).

De forskningsfrågor som förefaller intressanta att gå vidare med är att studera vilken typ av arbetslivsforskning som bedrivs och gynnas idag Den övergripande frågan blir här att söka sammanställa vilka områden och/eller vilken typ av arbetslivsforskning som premieras och prioriteras – och inte. Avsikten med denna kartläggning och analys är inte att förutsäga det framtida arbetslivet, men att identifiera den forskning som kan komma att ligga till grund för det. Med den kunskap som genererats inom projektet menar vi att det behövs en diskussion om arbetslivsforskningens fokus och resultat och möjliga, troliga och önskvärda effekter av detta i relation till en framtid.