Andreas Nordberg, Religionshistoriska institutionen, Stockholms universitet

Mellan teori och empiri. En idéhistorisk studie av anfäderskult i fornnordisk religionsforskning

2007-2012

Projektets ursprungliga syfte var att analysera förhållandet mellan teori och empiri i fornnordisk religionsforskning i ett idéhistoriskt och tvärvetenskapligt perspektiv genom att studera hur frågan om förkristen anfäderskult har behandlats inom arkeologi, religionshistoria och historisk folkloristik under 1800- och 1900-talen. Målet var att reda ut hur de ämnesmässigt ofta motsatta synsätten på fenomenet anfäderskult i Skandinavien kan härledas till skillnader av empiriska källmaterial, till teoretiska och forskningshistoriska divergenser och utomvetenskapliga faktorer. Ett mål var också att visa att "föråldrade" teorier och tolkningar implicit spelar större roll för nyare forskning, än vad som vanligen tillstås.

Studien sträcker sig fram till dagens forskningsläge, men eftersom avsikten var att studera hur frågan idéhistoriskt utvecklades i olika riktningar inom de olika ämnesområdena, lades störst vikt vid den för humanistisk forskning mycket formativa tiden från den sista tredjedelen av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Relativt tidigt i forskningsprocessen stod det dock klart att anfäderskulten inte kunde studeras separat, utan måste sättas in i övrig religionshistorisk idéutveckling i framför allt tysk och skandinavisk religionsforskning. Därför kom projektet till slut att omfatta tre idéhistoriska grundlinjer som också går tillbaka på tre olika religionshistoriska "ursprungshypoteser" med rötter i 1800-talet: att urindoeuropeisk, germansk och fornnordisk religion hade utvecklats ur kulten av de döda, soldyrkan och primitiv vegetationskult.

Projektets tre viktigaste resultat:

1. Forskningshistoriskt har det funnits en divergerande uppfattning mellan företrädare för fr.a. religionshistoria och arkeologi om anfäderskultens roll i fornnordisk religion. Meningsskiljaktigheten beror delvis på att man har arbetat med olika källmaterial, men också på att man har haft olika teoretiska utgångspunkter för uppfattningen om vad kategorin anfäderskult inkluderar. Denna skillnad kan idéhistoriskt följas tillbaka till den evolutionistiska religionsforskningens sökande efter religionens ursprung och uppkomst under andra halvan av 1800-talet. Som religionsvetenskaplig teori betraktat kan hypotesen att dyrkan av de döda utgjorde ursprunget till all religion främst härledas till Edward Tylor (animism) och Herbert Spencer (manism). Tylor följde en antropologisk linje och skilde mellan allmän dödskult (fr.a. begravningsriter) och anfäderskult, medan sociologen Spencer i princip likställde de två kategorierna. Generellt sett fick Tylor större inflytande på religionsforskningen än Spencer, men det var fr.a. den sistnämndes bruk av kategorin anfäderskult som togs upp under slutet av 1800-talet av tyska och skandinaviska forskare intresserade av urindoeuropeisk, germansk och fornnordisk religion (ofta under benämningen ty. "Seelenkult", sv. "själskult"). Under loppet av 1900-talet har antropologins väsentliga åtskillnad mellan dödskult och anfäderskult principiellt accepterats inom ämnet religionshistoria och man konstaterade tidigt att källor saknas för att man ska kunna avgöra om anfäderskult i denna egentliga mening var utvecklad i det förkristna Skandinavien. Samtidigt har forskare inom ämnet arkeologi implicit hållit fast vid det mycket inkluderande bruk av kategorin anfäderskult som förespråkades av Spencer. Till stor del går de ämnesmässiga åsiktsskillnaderna om anfäderskultens roll i förkristen religion i Skandinavien därför tillbaka på frågan om hur kategorin definierades inom den evolutionistiska religionsforskningen under slutet av 1800-talet.
2. Den fr.a. anglosaxiska evolutionistiska religionsantropologin arbetade med globala referensramar. Under samma tid förhöll sig tyskspråkiga religionsforskare relativt skeptiska till den renodlade evolutionismen. Istället låg fokus här på en filologisk naturmytologisk forskningsinriktning med rötter i romantikens idévärld, som var avgränsad till de s.k. indoeuropeiska folken. För Max Müller, som var den ledande naturmytologen under denna tid, stod religionens ursprung att finna i en hänförelse inför soluppgångens magnifika skådespel. Trots att denna teori egentligen uteslöt den manistiska/animistiska ursprungshypotesen, kom de solara tolkningarna genom fr.a. Tylors försorg att integreras i de större evolutionistiska utvecklingssystemen. I denna sammansatta gestalt började dödskult och sol/himmelsdyrkan att uppfattas som de indoeuropeiska religionernas urform av en ny generation germanister och fornnordister under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Tolkningen upptogs även av vissa skandinaviska arkeologer (först Jens Worsaae och Oscar Montelius), som omformade den solara mytskolans filologiska metoder så att de kunde appliceras på ett arkeologiskt ikonografiskt material. I denna arkeologiska form har kombinationen av manism/animism och solar naturmytologi levt vidare genom 1900-talet som en specifik religionsarkeologisk skola knuten till studiet av bronsålderns religion.
3. Inom den tidiga religionshistoriska folkloristiken gick frågan om anfäderskult ett annat öde tillmötes. De första skandinaviska pionjärerna under 1800-talet var i allmänhet influerade av sin tids naturromantiska idéer, men under seklets sista decennier slog fr.a. Tylors animistiska teori igenom och folktrons "lägre" väsen (tomten, älvor, vättar, osv.) började bli uppfattade som förkristna "kvarlevor" i folktron av ursprungliga dödsandar. Under början av 1900-talet började dessa tolkningar dock utmanas av folklorister som anslöt sig till en naturanimistisk hypotes som hade lanserats av Wilhelm Mannhardt och James Frazer under slutet av 1800-talet. Folktrons lägre väsen tolkades nu av vissa istället som naturandar och folksederna kretsade fr.a. kring fruktbarhetskult. Under 1900-talets första del utspelades en debatt mellan företrädarna för dessa skolor. Av avgörande betydelse var att det var företrädarna för naturanimismen som också grundade de svenska folkminnesarkiven och initierade de systematiska insamlingarna av information om det sena bondesamhällets folktro. Dessa insamlingar var förhållandevis brett utformade och vid sidan av vegetationskulten gjordes bl.a. stora insamlingsarbeten kring allmänna bruk kring död och begravning. Däremot gjordes mycket små ansatser att insamla information och utforska den explicita frågan huruvida det fanns kvarlevor i det sena bondesamhället av (förkristen eller katolsk) utpräglad kult av de döda (som också skulle kunna ha utgjort ett viktigt källmaterial i debatten mellan manism och naturanimism). Frågan om anfäderskulten, eller för den delen den katolska själskulten, lämnades därför outredd av de svenska religionshistoriska folkloristerna. Debatten fick också stor betydelse i helan Skandinavien. När den norska religionshistorikern Emil Birkeli publicerade en rad studier över "norsk fedrekult" under 1930- och 40-talen, kom hans arbeten att mest betraktas som en anomali.

Nya forskningsfrågor som genererats genom projektet:

Som nämndes ovan togs beslutet att inom det föreliggande projektets ramar även reda ut hur romantikens solara mytskola och den Mannhardtska fruktbarhetsskolan kom att påverka fornnordisk religionsforskning i Skandinavien.
Genom projektets långtidsperspektiv berördes också frågan om religiös kontinuitet, variation och förändring, vilket genererade en längre artikel i en internationell antologi (se nr. 2 nedan). Därtill aktualiserade projektets fokus på anfäderskult, som vanligen äger rum på gravfält och (fr.a.) inom hemmets väggar en problematisering av kategorin "kultplats", som ofta närmast har likställts med avskild helgedom inom religionshistoria och arkeologi. Även detta genererade en längre artikel.
Med utgångspunkt i det föreliggande projektet formulerades även ett nytt forskningsprojekt avseende en såväl idéhistorisk som empirisk studie över "det gudomliga" i fornnordisk religion/religionsforskning. Detta projekt finansieras av Vetenskapsrådet under de kommande tre åren.

Projektets två viktigaste publikationer:

1. (Monografi, preliminär titel) "Fornnordisk religionsforskning mellan teori och empiri: dyrkan av anfäder, solen och vegetationsandar i idéhistorisk belysning". (Under utgivning).
2. (Artikel) "On the question of continuity, change and regional variations in Old Norse religion". I: "Norse Religion - Mythological narratives, Ritual Practices and Regional Distribution". (Eds. Ch. Raudvere & J. P. Schjødt). Lund. 2012

Annan förmedling:
1. Early North European Seminar (ENES). Uppsala universitet 9 maj 2012.
2. Det långa skiftet II. Sigtunastiftelsen, 8 maj 2012.
3. Ikke-kristen religion i arkeologi, stedsnavn og landskap, Universitetet i Bergen, Norge 24-26 april 2012.
4. Ancestor worship: a half-day-seminar in Aberdeen. University of Aberdeen, 8 mars 2012.
5. Det långa skiftet I, Sigtunastiftelsen, 15 november 2011.
6. Den heliga platsen, Mitthögskolan Härnösand 15-18 september 2011.
7. Nathan Söderblom-sällskapet. 7 november 2011.
8. Gods and Goddesses on the Edge: Myth and Liminality. An Interdisciplinary Conference on Nordic Mythology to be held at the Nordic House in Reykjavík, on Friday 12th and Saturday 13th November, 2010.
9. Symposium om kultplatser, Stockholms läns museum, 9 mars 2010.
10. The 14th International Saga Conference, 9-15 augusti 2009.
11. Symposium om vikingatida broar och själabroar, Såstaholm (Stockholms läns museum), 3-4 april 2009.

Publikationer

1. (Monografi, preliminär titel) ”Fornnordisk religionsforskning mellan teori och empiri: dyrkan av anfäder, solen och vegetationsandar i idéhistorisk belysning”. (Under utgivning).
2. (in print) ”Kultplatser och tolkningsperspektiv i fornnordisk religionsforskning” I: Den heliga platsen (prel. titel).
3. “On the question of continuity, change and regional variations in Old Norse religion”. I: Norse Religion - Mythological narratives, Ritual Practices and Regional Distribution. (Eds. Ch. Raudvere & J. P. Schjødt). Lund. 2012.
4. “Vad är en kultplats?”. I: Fornvännen. 17, 2011.
5. ”Kultplatser, helgedomar och heliga platser.” I: Makt, Kult, Plats. Högstatusmiljöer under den äldre järnåldern. (Stockholms läns museum. Nr. 5), 2011.
6. ”The Grave as a Doorway to the Other World”. I: Temenos 2009.
7. ”Runstenar och själabroar - kyrklig strategi och förkristet gensvar.” I: Bro till evigheten. Brons rumsliga, sociala och religiösa dimension under vikingatid och tidig medeltid. (Red. A. Nordberg och L. Andersson). Stockholm 2009.
8. Under projekttiden men utanför själva projektets vetenskapliga ramar skrevs även uppslagsorden ”Fenrir”, ”Hœnir”, ”Loðurr”, ”Óðinn”, ”Óðr”, ”Starkaðr”, ”Suttungr”, ”Ullr”, ”Váfþrúðnir”, ”Vé”, ”Víðarr”, ”Víkarr” och ”Vili” för det kommande uppslagsverket ”Dictionnaire Universel des Dieux, Déesses et Démons” (les Editions du Seuil, Paris, France).