Britt Liljewall, Göteborgs stadsmuseum

Myndiga kvinnor och omyndiga män. Livshistoriska perspektiv på 1800-talets medborgarskap

2008-2012

Projektet syftar ytterst till att belysa levnadsvillkoren för främst ogifta kvinnor under svenskt 1800-talet genom att kombinera temat civilrättslig myndighet med konkreta livshistorier och att diskutera myndighetsförändringarna i förhållande till den övergripande moderniseringen. Arbetet genomförs med andra teoretiska perspektiv och andra vetenskapliga metoder än tidigare forskning kring vad som brukar kallas 1800-talets kvinnoreformer. Huvudperspektivet kan beskrivas som genusladdat aktörsperspektiv och huvudmetoderna som kollektiv- och individbiografiska. Arbetet genomförs också med annat källmaterial än det som tidigare använts när man studerat kvinnlig myndighet. Ingången har varit de dokument som ansökningarna om myndighet avsatt i arkiven. Genom dessa har de myndighetssökande kvinnorna identifierats och de livshistoriska rekonstruktionerna sedan genomförts med hjälp bland annat av kyrkböcker, bouppteckningar, rättegångsmaterial etc.
De bilder av kvinnlig myndighet som formas med hjälp av dessa metoder och detta material uppfattar jag som väsentliga kompletteringar till och nyanseringar och fördjupningar av de bilder som tidigare skapats huvudsakligen med hjälp av manliga utifrånperspektiv. Projektets huvudfrågor är: Hur utvecklades gruppen myndiga kvinnor under 1800-talet? Hur förändrades myndighetens innebörd över tid? Vilka belysningar av relationerna mellan könen, men också mellan olika kategorier av kvinnor fångas i myndighetsrummet?

RESULTAT

Med hjälp av myndighetsansökningarna genomför jag beräkningar av antalet myndiga ogifta kvinnor under 1800-talet - de gifta var och förblev omyndiga under hela seklet och änkorna var och förblev myndiga. En samlad bild av hur många de ogifta myndiga var har tidigare saknats. Runt sekelskiftet 1800 kan antalet inte ha varit mer än några hundra. Tillväxten under århundradets första hälft, då myndighet endast kunde uppnås genom dispensansökan hos Kungl. Majt, var måttlig, även om antalet sökande ökade successivt. I början av seklet ansökte cirka 60 kvinnor per år och vid seklets mitt cirka 200. Fram till 1858, då ett nytt regelverk infördes, handlade det om uppskattningsvis 7 000-8 000 ansökningar.
Det relativt begränsade antalet som ansökte om myndighet under 1800-talets första hälft sätter jag i samband med de omständliga ansökningsreglerna men också med kravet på medverkan av kvinnans släkt och lokalsamhälle, båda representerade av män. Uteblivet stöd från omgivningen hämmade rimligtvis kvinnorna från att söka. De som lämnade in eniga ansökningar kunde räkna med att bli myndiga, medan de oeniga i mycket liten omfattning tycks ha nått fram till Kungl. Majt. Bilden av att det var lätt att bli myndig, som finns i tidigare forskning, ifrågasätts i mina studier.
När dispensförfarandet år 1858 övergavs kunde myndighetssträvande kvinnor som fyllt 25 år anmäla sig myndiga i lokal domstol och utan medverkan av sin omgivning. Reformen ledde till att antalet sökande snabbt steg från cirka 200 till cirka 6 000 per år. Under de 6 år då anmälningsförfarandet var i kraft beräknar jag att sammanlagt mellan 30 000 och 40 000 kvinnor blev myndiga. I det nya regelverket blev alltså omgivningens inställning till de ogifta kvinnornas myndighet än mer osynlig än tidigare. Eventuell påverkan förflyttades till privatlivets informella nivå. I rekonstruktionerna av enskilda liv finns dock tecken på fortsatt manligt motstånd mot kvinnlig myndighet.
1865 reformerades regelverket på nytt och alla ogifta kvinnor som fyllt 25 år blev automatiskt myndiga. De fick samtidigt rätt att anmäla sig omyndiga, en rätt som männen inte hade. Få kvinnor tycks emellertid ha utnyttjat denna. Runt sekelskiftet 1900 innehöll myndighetsrummet, där ju också änkorna sedan länge inrymdes, cirka 46 procent av den vuxna kvinnliga befolkningen. Det betyder närmare 730 000 myndiga kvinnor.

Den kvinnliga myndighetsrummet förändrades också kvalitativt under 1800-talets gång. Medan myndigheten i början av seklet var en fråga främst för kvinnor ur städernas borgerliga skikt, utvecklades den vid mitten av århundradet till en fråga som berörde betydligt bredare befolkningslager. Landsbygden pigor och kvinnor utan fast egendom trädde nu in i myndighetsrummet. Detta tyder på ett tryck underifrån som påverkar uppfattningen om drivkrafterna bakom förändringarna. Parallellt med den sociala nivelleringen kan man följa en förändring i myndighetsmotiven. Medan motiven för myndighet i början av seklet främst handlade om att självständigt få förvalta ärvd egendom för att kunna upprätthålla etablerade livsmönster, framstår myndigheten runt 1850 i allt högre grad som ett framtidsinriktat förändringsredskap. Tidsperspektivet försköts från "erfarenhetsrummet" till "förväntningshorisonten".

Formellt passerade den myndiga ogifta kvinnan sin gifta syster i rang. Den första kunde ju till skillnad från den sista självständigt exempelvis ingå avtal och idka näring. När det gällde de mer informella värderingarna kring ogifta kvinnor saknas emellertid under den tid som överblickas i mina studier tecken på motsvarande statushöjning. Ännu betraktades inte "ungmön" som en "ensamstående kvinna".

Många av kvinnorna ur landsbygdens obesuttna skikt anmälde sig efter 1858 myndiga i samband med genomgripande förändringar i livsmönstren, när landet byttes mot staden och pigarbetet mot lönearbetet. Andra, och förvånansvärt många, agerade emellertid för att bli myndiga utan att förändra sina yttre livsmönster. Förklaringarna till myndighetssträvandena kan alltså inte enbart sökas i materiella och yttre behov utan också i inre. Myndigheten började för en stor del av kvinnorna att bli en fråga om självkänsla och kanske också en "föreställda framtider". I den vanliga ansökningsfrasen om att "sig själv och sitt gods förvalta" började det första ledet väga tyngre än det sista. Myndigheten blev en identitetsfråga. Förändringarna i myndighetens innehåll tolkar jag som att en förskjutning av kvinnlig myndighet från en huvudsakligen egendomsrättslig till en bredare medborgarrättslig fråga.

Förändringarna både när det gäller antal myndiga kvinnor och innehållet i myndigheten var alltså betydande. Sammanflätat med det diskontinuerliga fanns emellertid också mer kontinuerliga drag, sega strukturer, som måste ha dämpat upplevelsen av förändring och kanske till och med ha skapat en trygghet som bidrog till att förändringarna kunde ske. Inte minst i de livshistoriska rekonstruktionerna blir detta synligt.
En seg struktur skapades av den tydliga gränsen mellan fast egendom, i synnerhet jord, genom hela förändringsprocessen skildes från lös. Förvaltandet av den fasta egendomen förknippades med män, medan den lösa egendomen också kunde förvaltas av kvinnor. Som en röd tråd genom de konflikter som uppstår kring den kvinnliga myndigheten går den manligt kodade jorden.

Det som ideologiskt motiverade jordens manliga kön var patriarkalismen. På ett närmast övertydligt sätt demonstreras fädernas makt över de ogifta döttrarna genom att ytterst få av dessa agerade för sin myndighet så länge fadern var i livet. Patriarkalismen seghet tycks förklaras av att fadern inte bara var dotterns biologiska far utan också hennes förmyndare och ofta dessutom henneshusbonde. Först när fadern dog delades makten upp, och myndighetsagerandet underlättades.

SAMMANTAGET

I mina myndighetsstudier fångas drag som förklarar 1800-talets samhällsförändringar som formade av aktörer och underifrån. Bland aktörerna finns de ogifta kvinnorna och männen i deras omgivning som handskades med sitt vardagliga liv och dess val. Detta betyder inte att andra förklaringar, skapade med andra perspektiv och andra källor, falsifieras. Det som händer är snarare att de kompletteras, problematiseras och fördjupas.

NYA FORSKNINGSFRÅGOR

Under arbetets gång har vissa frågor kunnat belysas, andra har kvarstått och nya har uppstått. Ett tema som behöver ytterligare belysning är de ogifta kvinnornas status efter myndighetsansökningarnas tid, då professioner som mejerska, lärarinna, posttjänsteman och sjuksköterska kan ha spelat en roll för värderingarna.

Ett annat tema kretsar kring frånskilda kvinnor. Detta är en kvinnogrupp som behöver belysas och vars rang och status behöver diskuteras och sättas i relation till övriga kvinnogruppers. En av mina livshistorier handlar om en kvinna som skilde sig och därmed i praktiken gjorde sig myndig. Var skilsmässa ett sätt för gifta kvinnor, som ju stod utanför myndighetsrummet under hela 1800-talet, att förbättra sin civilrättsliga rang?

Ett tredje tema där jag önskar mig ytterligare forskning är kring de familjer där mannen/husbonden/målsmannen/förmyndaren - i en och samma person - blir omyndigförklarad. Vad hände med hustruns civilrättsliga ställning i dessa sammanhang? I de fall då hustrun var den som låg bakom mannens omyndigförklarande, detta var inte ovanligt, blir också frågan om relationen mellan dem central. (I mina ursprungliga planer ingick att också dra in denna typ av myndighetsagerande i mina studier. De har av tidsskäl tyvärr fått utgå.)

PUBLICERING

Projektet kommer att redovisas i form av en monografi med preliminär titeln "'Mig själv och mitt gods förvalta' : livshistoriska perspektiv på 1800-talets kvinnliga myndighet".  Boken innehåller 15 kapitel uppdelade på dispenstid resp. anmälningstid. Ungefär hälften av delstudierna består av livshistoriska rekonstruktioner, i vilka enskilda kvinnor och deras myndighetsagerande analyseras med livet som kontext. I andra delstudier, som jag kallat kollektivbiografiska, diskuteras grupper av kvinnor som agerade för eller emot sin myndighet ur sociala, kulturella och ekonomiska aspekter.