Sofia Seifarth, Arbetets museum

Berättelser, minnen och föremål. Ett metodutvecklande insamlingsprojekt om hushållsarbete och vardagsliv på 1950- och 1960-talen

2009-2012

Projektet har syftat till att samla människors erfarenheter av hushållsarbete och vardagsliv på 1950- och 1960-talen för att 1) skapa ett rikt och mångfacetterat källmaterial tillgängligt för forskning och utställningar 2) utveckla skrivarcirkeln som metod vid materialinsamling. I projektet har vi kombinerat tre insamlingsmetoder: intervjuer, insamling via upprop och skrivarcirklar i museimiljö. Genom att erbjuda olika sätt att berätta har vi fått in ett varierat material. Berättelserna har tillkommit i olika sammanhang, och lämnats av personer med olika bakgrund och på skilda sätt beroende på vad som passat informanten. Vi har fått in berättelser från personer som inte hade bidragit med sina erfarenheter om vi bara erbjudit ett sätt att berätta. Tack vare mångfalden ger materialet sammantaget ger en bred bild av hushållsarbete och vardagsliv under 1950- och 1960-talen.

Projektet pågick 2010-2012. Under första åren genomfördes skrivarcirklar i utställningen Industriland - När Sverige blev modernt, intervjuer och insamling via upprop. Skrivarcirkelmetoden utvecklades i praktik och genom deltagande observation i samarbete mellan cirkelledare och etnolog. Parallellt bearbetades insamlat material och metoden utvärderades. Vi genom förde även kompletterande intervjuer med underrepresenterade grupper. Kunskap om det insamlade materialet och metoden spreds via ett flertal artiklar, presentationer, kurser i dokumentations- och intervjuteknik, antologin Vi skröt om att ha vatten inne! (innehåller metodavsnitt). På museets hemsida kan man läsa och lyssna på ett urval berättelser http://www.arbetetsmuseum.se/index.php?option=com_content&view=article&id=48&catid=&Itemid=14. Projektet har under projektets gång uppmärksammats vid ett flertal tillfällen i lokalpress, radio och TV.

Materialinsamling

Över 200 berättelser har inkommit via uppropet. Vi har gjort 22 intervjuer (merparten transkriberat). Tre skrivarcirklar har genomförts på Arbetets museum i samarbete med Sensus och ABF, samt en berättarcirkel i samarbete med ABF.

Publika aktiviteter

En rad informationskvällar, programaktiviteter och presentationer om projektet, minnesinsamlingen och skrivarcirklarna har genomförts i utställningen på Arbetets museum. En installation med radio ställdes upp i utställningen från vilken radioröster uppmuntrade besökarna att lämna sina berättelser. Vid flera tillfällen har insamlat material utgjort grund för uppläsningar (personer som lämnat berättelser), teater- och musiktolkningar (gymnasieelever) under Kulturnatten i Norrköping 2010 och 2012. Även utanför museet har vi informerat om projektet vid ett flertal tillfällen, exempelvis i olika ABF- och veteranarrangemang runt om i landet.

Publikationer och artiklar

Övling, J. (2011) ”Vad olika liv vi haft!” i Samdok-forum 2/2011. Kan laddas ner på http://www.nordiskamuseet.se/publication.asp?publicationid=860&topmenu=143

Seifarth, S. (2011) ”Med berättelserna i fokus och föremålen på plats”, i Forskning vid museer, red. Svanberg, F. Historiska museet/Kulturrådet.

"Hushållsarbete och vardagsliv under 1950- och 1960-talen"(2009)notis i Samtid och museer 1/2009, http://www.nordiskamuseet.se/publication.asp?publicationid=860&topmenu=143

Övling, J. (2012) ”Värdefull växelverkan: Om konsten att knyta samtid till samlingar”, i Sprängskiss, nr1/2012, http://www.sprangskiss.se/index.php?/project/spraengskiss-no1/

Övling, J. red.(2012) Vi skröt om att ha vatten inne! Premiss/Arbetets museum.

Oförutsedda tekniska och metodiska problem

Många personer har skrivit på egen hand och använt uppropet som utgångspunkt för skrivarcirklar i egen regi, exempelvi PRO- och ABF-grupper runt om i landet. Vi annonserade i tidningen Hem och samhälle med upplaga på 11 000 exemplar (ges ut av riksförbundet för landets husmodersföreningar) vilket fick genomslag.
Det var svårare att få folk till skrivarcirklarna. Därför har mycket tid ägnats åt att marknadsföra dessa och att presentera projektet i olika sammanhang med potentiella informanter. Vi har gjort pressreleaser och fått utrymme i lokala medier samt annonserat på och utanför museet, så som till Senioruniversitetet. När det gällde rekryteringen till cirklarna var "mun till mun-metoden" effektivast.
Svårigheten att få deltagare till cirklarna kan bero på att detta är en ny, oetablerad aktivitet på museet. Det tar alltid tid för nya aktiviteter "sätta sig". Det är också möjligt att cirkeldeltagande upplevs som tidskrävande då deltagarna binder upp ett antal dagar och förväntas producera text mellan träffarna. För att få deltagare valde vi att samarbeta med mer etablerade studiecirkelaktörer, så som Sensus och ABF för att få tillgång till deras kanaler. Detta gav resultat. De första cirklarna betalade deltagarna en symbolisk kursavgift. Därefter minskade vi antalet träffar och slopade avgiften för att få fler deltagare, vilket gav positivt resultat.
En utgångspunkt var att kvantiteten var av betydelse för insamlingen eftersom det gynnar mångfalden. Vi valde också att komplettera materialet med riktade intervjuer. Genom olika kanaler, däribland RFSL och ABF, kom vi i kontakt med underrepresenterade informanter, bland annat finska arbetskraftsinvandrare och människor som levt i samkönade relationer. I likhet med skrivarcirklarna är intervjuer resurskrävande i jämförelse med minnesinsamlingen som är näst intill självgående. Intervjuer kräver kontaktarbete och tar tid att förbereda, utföra och transkribera. Vi menar dock att intervjuerna har stort värde vid denna typ av insamling eftersom de tillgängliggör insamlingen även för dem som inte vill/kan skriva utan hellre berättar muntligt.
Trots kombinerad insamlingsmetod och kvantitetsmässigt positivt utfall så finns ändå en viss skevhet i materialet. Många män har lämnat bidrag, men kvinnliga bidragsgivare är överrepresenterade. Så brukar det vara i minnesinsamlingar generellt, men det begränsar perspektiven. Samtidigt är detta utfall i sig ett intressant då det ger upphov till genusrelaterade diskussioner. Vår ambition var att formulera frågor som var angelägna för alla, men troligen bidrar insamlingens tema, hushållsarbete och vardagsliv, till att äldre män bortdefinierat sig själva som målgrupp för insamlingen.
Eftersom skrivarcirkeln är en ny metod för museet har den genererat nya utmaningar och insikter. Studiecirkelns demokratiska grundprincip, d.v.s. att allas röst väger lika tungt och att deltagarna ska vara med och utforma upplägget var en utmaning i en grupp där viljorna var många och erfarenheterna varierade. Vi ser dock att en komplex grupp kan bidra till ett positivt utbyte och dynamiska diskussioner deltagarna emellan. Ledaren ansvarar för att förtydliga syftet med cirkeln, fördela ordet och ge deltagarna lika stort utrymme. Även tidsaspekten har visat sig vara av betydelse. Vi har förstått att tre cirkelträffar är lite knappt om gruppen ska hinna utvecklas som grupp och i viss mån vara delaktiga i utformandet av kursens upplägg.

Arbetets integrering och fortsättning i organisationen

Materialet finns i museets arkiv tillgängligt för forskning. Ett urval finns även på museets hemsida och i antologin. Berättelserna används kontinuerligt i utställningar för att ge det historiska perspektivet en personlig röst. De är även användbara som personliga röster och exempel i vår pedagogiska verksamhet för barn och ungdomar, och i visningar. De har använts vid programaktiviteter och publika uppläsningar så som Kulturnatten. Berättelserna kommer att vara inslag i museets löpande verksamhet även på lång sikt.

Nya frågeställningar/forskningsfrågor som genererats av projektet

Vi har diskuterat hur berättelsen påverkas av sammanhanget. I skriv- och berättarcirkeln kan deltagarna jämföra sina erfarenheter vilket ger goda ingångar till minnet. Det kan även medföra att det uppstår ett kollektivt samförstånd i gruppen och att deltagarna skriver om sådant de i själva verket inte minns påverkade av de andra. Detta är en naturlig del av den sociala grupprocessen men viktigt att vara medveten om och något vi reflekterar över i de metadata som läggs tillsammans med materialet i arkivet. Det är intressant att fråga sig vilka berättelser museet inte fått in, men även fått in, till följd av att insamlingen är utlyst av ett museum. Kanske har skribenternas föreställningar om vad museet definierar som kulturarv påverkat berättelserna. Kanske har museikontexten inspirerat skribenterna att i högre grad delge känsliga händelser än om de var skrivna för närstående.
Vi har också diskuterat att sättet att berätta - vad man väljer att lyfta fram och på vilket sätt - många gånger ger lika mycket information som själva berättelsen - inte minst kring normer och värderingar då och nu. Med den skrivna berättelsen kan vi efterkonstruera våra liv, det vill säga välja vad vi framhåller som meningsbärande händelser liksom ta bort sådant som inte passar in. Ett narrativt perspektiv på berättelserna kan ge kunskap om hur vi i livsberättelsen tillskriver oss identiteter i relation till exempelvis klass, genus, generation och etnicitet.
Skrivarcirklarna har stärkt vår uppfattning om föremålens betydelse som minnesväckare, men också att det inte bara är föremål som berättar och väcker minnen. Några informanter menar att deras minnen snarare väcks av ljud och dofter. Industrilandsutställningen innehåller en dansbana med musik från 1930-1980. Detta tog vi fasta på även i cirklarna och använde musik för att väcka minnen och stimulera berättandet. De olika minnesväckarnas betydelse för berättandet har väckt idén om att landets arbetslivsmuseer skulle kunna användas som underlag och inspiration för skrivande med tanke på dess rika tillgång på föremål, dofter och genuina miljöer.
Projektet visar att föremål har ett både kollektivt och individuellt symbolvärde. Vissa artefakter har fått en status som modernitetens markörer, såsom tvättmaskinen och damsugaren. Andra föremål har ett mer personligt värde som väcker känslor eller specifika minnen. I skrivarcirklarna har deltagarna valt att skriva om både personligt och kollektivt laddade föremål. Dessa berättelser ger kunskap om föremåls meningsskapande värde för individen och för den kollektiva berättelsen.

Skriv- och berättarcirklar har visat sig vara en mycket bra metod vid denna typ av minnesinsamlingar. Vi ser fram emot att kunna använda metoden i nya projekt på museet, gärna som en form av generationsöverskridande aktivitet där både gamla och unga bjuds in för att utbyta erfarenheter med varandra.