Under perioden 1766 till 1802 lånade den svenska staten stora summor via utländska bankirhus i framför allt Amsterdam, Antwerpen, Genua och Hamburg. Syftet med lånen var att skaffa fram nödvändiga resurser till statens olika behov. Upplåningen innebar att det upprättades relationer till ett internationellt kreditsystem med globala kopplingar, vilket påverkade både beslutsfattare och vanliga invånare i det svenska riket. Denna utveckling fick ett slut under 1810-talet då man beslutade att avveckla rikets utländska skuld.

Föreliggande projekt syftar till att undersöka vad dessa lån innebar för det svenska samhället och den svenska staten. Angreppssättet är globalhistoriskt, eftersom det var globala handelsströmmar som låg till grund för de finansiella medel som användes av aktörerna på de internationella kreditmarknaderna. Perspektivet innebär att fokus flyttas från nationalstaten Sverige, som har varit i fokus när äldre forskare har studerat de svenska statsfinanserna, till det kapital som flöt in i landet. Frågan är varifrån kapitalet kom, vilka konsekvenser det fick och vad det innebar att kreditrelationerna avvecklades efter Napoleonkrigen. Teoretisk inspiration hämtas från den globala politiska ekonomin med dess fokus på komplexa system. Frågeställningen operationaliseras genom att studera: a) förhandlingarna mellan bankirer och representanter för den svenska staten, b) de som köpte de svenska obligationerna och c)de kostnader och vinster som lånen ledde till för den svenska staten.