Under en blodröd himmel. Socialismens stil och mytologi 1914-1945
Från mitten av 1800-talet har socialismen spridits rekordsnabbt över jorden med djupgående påverkan på samhälle, kultur och världsåskådningsfrågor. Medan socialismens idémässiga och politiska historia är tämligen välkänd gäller detta inte alls för dess estetiska utformning, fantasieggande mytologi och existentiella aspekter. I "Morgonrodnad. Socialismens stil och mytologi 1871-1914" (publicerad i år) belyste jag med hjälp av religionshistoriska perspektiv de mytiska, rituella och "andliga" drivkrafterna bakom den erans "socialistiska idealism". Nu avser jag att skriva volym II i serien om socialismens stil och mytologi. Den behandlar mellankrigstiden. Dock inte den välkända kultur och mytologi som bars fram av socialdemokratin och kommunismen, utan en "romantisk socialism" där Wagner, Nietzsche, Bergson och Sorel var större hjältar än Marx och Darwin. Denna "de förlorande socialisternas" kulturtradition pendlade mellan ett mer högstämt ideal där det klasslösa samhället tänktes som ett allkonstverk och en primitivism som i kölvattnet av världskriget vände sig bort från förnuft- och framstegstro och mot mörka drifter och det barbariska. Efter ett inledande kapitel om wagnerianismens betydelse för en grupp ledande bolsjeviker analyseras den "dionysiska socialismen" hos austro-marxister, romantisk anarkism i Bayern, livsstilsexperimentens symboliska universum i en bohemkoloni samt de franska surrealisternas försök att skapa en myt som kunde besegra nazismen med dess egna vapen.
Slutredovisning
I ansökan beskrevs projektet som en fortsättning på en tidigare monografi om socialismens religion- och kulturhistoria under perioden 1871–1914. Detta projekt skulle utmynna i en monografi som täcker den efterföljande perioden 1914–1945. Det handlar om att studera aspekter av en politisk kultur som ofta ignoreras av forskare som studerar politikens historia, men som religionshistoriker är tränade att ta fasta på, analysera och teoretisera runt: de mytiska berättelserna, de eggande ritualerna, de motiverande visionerna och de sköna symbolerna. Projektet hade också ambitionen att göra den basala terminologin för fältet religion och politik mer konsekvent och koherent.
Det resultat som nu föreligger skiljer sig på några sätt från grundambitionen. För det första blev ambitionen att utreda terminologin till en egen monografi. Den utkom 2019 på Routledge under titeln ”Religion and politics under capitalism: a humanistic approach to the terminology”. Boken består av åtta kapitel: kritisk granskning av forskningen runt ”politisk religion”; förslag runt termen ”mytisk politik”; diskussion runt liberalismens mytiska politik; kritisk granskning av Charles Taylors syn på sekularisering; kritik av ”allting-religion”-paradigmet; försvar för humanistiska studier av religion och sekularitet; förslag på grunddefinitioner; samt försök att relatera moderna teologiska bedömningar av den sekulära moderniteten till de dominerande politiska ideologierna. Trots att jag tycker att jag har en hel del bra och mycket angelägna poänger – lyckas vara både kritisk och konstruktiv – är jag inte nöjd med upplägget. En svenska översättningen föreligger nu och den har därför genomgått tämligen stora revisioner och fått större tillägg. Den är accepterad av Arkiv förlag under titeln ”Religion och politik i vår samtid. Idéer och begrepp ”. Förhoppningsvis är den klar för utgivning under hösten 2021.
Den historisk-empiriska delen av projektet har förutom ett par artiklar haft en mindre och ett större resultat. Genom samarbete med Jakub Beneš (University college London) och Anja Kirsch (Universität Bern) lyckades vi skrapa jordskorpan på de historiker av olika schatteringar som kan något om socialistiska fantasier. Resultatet blev ”Socialist imaginations: utopias, myths, and the masses”, som utkom på Routledge 2018. Antologins bidrag berör tämligen disparata fenomen såsom owenitisk socialistreligion, maoistiska begravningsseder, sekelskiftsutopism och östtyska deckare. Tillsammans med Beneš och Kirsch skrev jag inledningen som förutom att diskutera relationen mellan socialism, mytologi och utopism, berör den historiografiska obalans som gör att socialismen tycks handla om tråkiga fackföreningsprotokoll medan fascismen handlar om fantasieggande riter.
Sistnämnda historiografiska obalans är också utgångspunkten för projektets stora resultat som nu föreligger i ett 500-sidigt manuskript, vilket förhoppningsvis ska vara klart innan 2021 är över. Snarare än att bli en studie enbart över mellankrigstidens mytiska och romantiska socialism har den perioden kommit att bli en del i studien som helhet. Det som nu föreligger är manus till en bok om relationen mellan religion och socialism i allmänhet.
Manuset består av åtta kapitel. Huvuddelen utgörs av sex kapitel som är ordnade utifrån en historisk typologi om relationen mellan religion och socialism. Det första kapitlet handlar om socialister som uppfattar religion och politik som väsensskilda fenomen: religion är en privatsak och politik något som berör det offentliga. Det andra kapitlet behandlar den starka tradition som har sett socialism som politiserad kristendom: socialismen har sin rot i Jesus Kristus predikningar och gärningar och socialism är ett sätt att aktualisera den sanna kristendom som länge motarbetats av ”kyrkodomen”. Den kristna socialismen har kommit till uttryck i såväl utopiska kommuner som politiska partier. Tredje kapitel beskriver de rätt obskyra sällskap som arbetat för socialism med hjälp av esoteriska symboler och riter, ibland i mer traditionella frimurarloger, ibland som ”folkmureri”, ibland som terroristiska grupper, liksom efterkommande nyreligiösa och nyandliga rörelser. Fjärde kapitlet ger exempel på ateistiska socialistiska grupperingar och deras förankring i tidens religionshistoriska och religionsfilosofiska forskning samt avhandlar den positivistiska tanken att religion skulle kunna ersättas av ”vetenskaplig socialism”, det vill säga närmast marxism. Femte kapitlet ägnas åt socialism som humanism och försöker fånga denna anda eller livsinställning hos både stora tänkare och vanligt folk. Slutligen behandlar kapitel sex de föga kända försök att lansera socialism som en religion i egen rätt, något som förekom både hos idealistiska socialister under slutet av 1800-talet och hos framträdande bolsjeviker.
Lejonparten i dessa kapitel består av en kronologisk genomgång av olika socialister syn på relationen i fråga, men rymmer också avslutande stycken som ger exempel på antisocialistiska betraktare som är eniga med sina motståndare (socialism är ateism, socialism är en religion etc.) liksom på forskare som har gjort samma bedömning. Dessa forskare sammankallas i bokens sista kapitel där syftet inte är att ge en historisk-typologisk bild av socialism och religion, utan att utvärdera om – och i så fall på vilket sätt – som generisk socialism bör kallas en religiös, humanistiska eller ateistisk rörelse. Utvärderingen fortskrider med en redogörelse för vad humanistisk forskning överhuvudtaget sysslar med och vad den ska med termen ”religion” till. Kapitlet mynnar sedan ut förslag på terminologi för att beskriva och analytiskt förklara fältet religion och socialism i dess skiftande historiska gestaltningar. Detta avslutande kapitel knyter också an till bokens inledning där jag argumenterar för värdet att religionshistoriker studerar politisk och sekulär kultur som-om det vore religion. Vi bör näppeligen etikettera allt vi stöter på som ”religion”, men vi bör dra nytta av att vi tränade att utföra "kardiografiska", snarare än kognitiva, studier, det vill säga vi är tränade att fånga det som sätter hjärtan i brand.
Trots att det knappast gynnar bokens översiktlighet har jag inte kunnat motstå frestelsen att mellan den historiskt-typologiska delen och det avslutande, utvärderande kapitlet skjuta in ett kapitel där jag följer ett par mytisk-rituella teman kronologiskt. Det handlar om skapande av martyrer, ledarkulten, första maj-firandet och symboler för världsträd. Syftet är att komplettera huvuddelen, som förvisso rymmer mycket om politiska mytologier, politiska riter och politisk symbolik, men som till stor del skrivs fram efter idé- och kulturhistoriska linjer. Detta instickskapitel är istället strukturerat efter det visuella, mytiska och symboliska och gör således värdet med den religionshistoriska blicken än tydligare.
Det resultat som nu föreligger skiljer sig på några sätt från grundambitionen. För det första blev ambitionen att utreda terminologin till en egen monografi. Den utkom 2019 på Routledge under titeln ”Religion and politics under capitalism: a humanistic approach to the terminology”. Boken består av åtta kapitel: kritisk granskning av forskningen runt ”politisk religion”; förslag runt termen ”mytisk politik”; diskussion runt liberalismens mytiska politik; kritisk granskning av Charles Taylors syn på sekularisering; kritik av ”allting-religion”-paradigmet; försvar för humanistiska studier av religion och sekularitet; förslag på grunddefinitioner; samt försök att relatera moderna teologiska bedömningar av den sekulära moderniteten till de dominerande politiska ideologierna. Trots att jag tycker att jag har en hel del bra och mycket angelägna poänger – lyckas vara både kritisk och konstruktiv – är jag inte nöjd med upplägget. En svenska översättningen föreligger nu och den har därför genomgått tämligen stora revisioner och fått större tillägg. Den är accepterad av Arkiv förlag under titeln ”Religion och politik i vår samtid. Idéer och begrepp ”. Förhoppningsvis är den klar för utgivning under hösten 2021.
Den historisk-empiriska delen av projektet har förutom ett par artiklar haft en mindre och ett större resultat. Genom samarbete med Jakub Beneš (University college London) och Anja Kirsch (Universität Bern) lyckades vi skrapa jordskorpan på de historiker av olika schatteringar som kan något om socialistiska fantasier. Resultatet blev ”Socialist imaginations: utopias, myths, and the masses”, som utkom på Routledge 2018. Antologins bidrag berör tämligen disparata fenomen såsom owenitisk socialistreligion, maoistiska begravningsseder, sekelskiftsutopism och östtyska deckare. Tillsammans med Beneš och Kirsch skrev jag inledningen som förutom att diskutera relationen mellan socialism, mytologi och utopism, berör den historiografiska obalans som gör att socialismen tycks handla om tråkiga fackföreningsprotokoll medan fascismen handlar om fantasieggande riter.
Sistnämnda historiografiska obalans är också utgångspunkten för projektets stora resultat som nu föreligger i ett 500-sidigt manuskript, vilket förhoppningsvis ska vara klart innan 2021 är över. Snarare än att bli en studie enbart över mellankrigstidens mytiska och romantiska socialism har den perioden kommit att bli en del i studien som helhet. Det som nu föreligger är manus till en bok om relationen mellan religion och socialism i allmänhet.
Manuset består av åtta kapitel. Huvuddelen utgörs av sex kapitel som är ordnade utifrån en historisk typologi om relationen mellan religion och socialism. Det första kapitlet handlar om socialister som uppfattar religion och politik som väsensskilda fenomen: religion är en privatsak och politik något som berör det offentliga. Det andra kapitlet behandlar den starka tradition som har sett socialism som politiserad kristendom: socialismen har sin rot i Jesus Kristus predikningar och gärningar och socialism är ett sätt att aktualisera den sanna kristendom som länge motarbetats av ”kyrkodomen”. Den kristna socialismen har kommit till uttryck i såväl utopiska kommuner som politiska partier. Tredje kapitel beskriver de rätt obskyra sällskap som arbetat för socialism med hjälp av esoteriska symboler och riter, ibland i mer traditionella frimurarloger, ibland som ”folkmureri”, ibland som terroristiska grupper, liksom efterkommande nyreligiösa och nyandliga rörelser. Fjärde kapitlet ger exempel på ateistiska socialistiska grupperingar och deras förankring i tidens religionshistoriska och religionsfilosofiska forskning samt avhandlar den positivistiska tanken att religion skulle kunna ersättas av ”vetenskaplig socialism”, det vill säga närmast marxism. Femte kapitlet ägnas åt socialism som humanism och försöker fånga denna anda eller livsinställning hos både stora tänkare och vanligt folk. Slutligen behandlar kapitel sex de föga kända försök att lansera socialism som en religion i egen rätt, något som förekom både hos idealistiska socialister under slutet av 1800-talet och hos framträdande bolsjeviker.
Lejonparten i dessa kapitel består av en kronologisk genomgång av olika socialister syn på relationen i fråga, men rymmer också avslutande stycken som ger exempel på antisocialistiska betraktare som är eniga med sina motståndare (socialism är ateism, socialism är en religion etc.) liksom på forskare som har gjort samma bedömning. Dessa forskare sammankallas i bokens sista kapitel där syftet inte är att ge en historisk-typologisk bild av socialism och religion, utan att utvärdera om – och i så fall på vilket sätt – som generisk socialism bör kallas en religiös, humanistiska eller ateistisk rörelse. Utvärderingen fortskrider med en redogörelse för vad humanistisk forskning överhuvudtaget sysslar med och vad den ska med termen ”religion” till. Kapitlet mynnar sedan ut förslag på terminologi för att beskriva och analytiskt förklara fältet religion och socialism i dess skiftande historiska gestaltningar. Detta avslutande kapitel knyter också an till bokens inledning där jag argumenterar för värdet att religionshistoriker studerar politisk och sekulär kultur som-om det vore religion. Vi bör näppeligen etikettera allt vi stöter på som ”religion”, men vi bör dra nytta av att vi tränade att utföra "kardiografiska", snarare än kognitiva, studier, det vill säga vi är tränade att fånga det som sätter hjärtan i brand.
Trots att det knappast gynnar bokens översiktlighet har jag inte kunnat motstå frestelsen att mellan den historiskt-typologiska delen och det avslutande, utvärderande kapitlet skjuta in ett kapitel där jag följer ett par mytisk-rituella teman kronologiskt. Det handlar om skapande av martyrer, ledarkulten, första maj-firandet och symboler för världsträd. Syftet är att komplettera huvuddelen, som förvisso rymmer mycket om politiska mytologier, politiska riter och politisk symbolik, men som till stor del skrivs fram efter idé- och kulturhistoriska linjer. Detta instickskapitel är istället strukturerat efter det visuella, mytiska och symboliska och gör således värdet med den religionshistoriska blicken än tydligare.